Imorse vaknade jag till en kall höstdag. Mobilen ringde, det var mörkt, grått och kyligt ute. Men jag skulle upp även fast det tog emot (Varför är det så jobbigt att resa sig ur sängen för?!). Jag och Ellan hade nämligen bestämt oss för en skön läparrunda. Och skön var den indeed! Sprang ca milen på Hardebergaspåret och det är så fint nu. Många vackra färger att titta på och sen kom ju solen också fram. När vi gick mot Hardebergaspåret för att börja springa så höll jag på att frysa ihjäl, men när vi väl kommit igång så var det helt perfekt temperatur ute. Najs! Det är väl det bästa med att springa på hösten, att man slipper bli så svettig utan håller sig mer "lagom" hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar